nand jungfruliga krona, och att från dens na uppiptra alla andra dygder. — Det år ingen enda morgon, ingen enda ofton, inföll hennes far, fom hon ide gjuter en trogen suck för sin konung. — År det så? sade Carl, med owanr lig mild röst. Ru uprlyftade hon till konungen fina tärfylda ögon, i det hon, inspirerad, fnaps past wetande hwod hon sade, inföll med låg, men todlig och warm röst, Dm från faror böner kunde skydda, Från alla faror wisst du skyddad ärl — Tac, tack! swarade tonungen, Hel sande med wårjan, i det han red bort, ätföljd of öfwerstelöjtnant Stockman. Denna scen följdes med största uppmärk samhet of en person, fom flod på fort ufständ från Oencifa och hennes mor. Denne person war baron Anfarfföld. Ru wände sig Henrikas ögon, liksom af en håndelse, åt det häll, der hun stod; hon spratt ull; bon trodde fig fe konungens wålnad. J detsamma kom hennes bror till benne. Hon fattade tag i hans arm, sägande så högt, att det hördes af An frsköld. — Der stär ju Corl den tolfte?