Det Swenska Lejonets sista dagar. Swensk Original. (Foris. fr. föreg. N:o) Han helsade med en nedlätande män. linhet fru Stockman, i det han kastade en sidoblict på Henrika, fom i detta ögonblick war få skön, att kanske ide den rygtbara Aurora, fom från fämpen tjuguårig, dock ohörd wånde om, war skönare än war hjeliinna (om mår onspräkolesa vift fan. unses ega någon sädan) i detta ögonblick syntes; den skäraste rodnad böjde sig på den fina finden: en eld, men en eld, erinran: de om ben, fom Vestas preslennor fordom bewakade, lyste i hennes stjernklara Ö3on; en känsla, fom hon tills dato aldrig erfas rit, men om hwilken hon wäl drömt, öfwerwälcigade, jå tillsägandes, hennes ins ce warelse, af ywilken ten pitre i detta ögonblick war en reflerionsspegel. Fru Stockman gjorde en wördnadsfusl nigning och ton efter fonungens hand, som hon wille föra stt fina läppar, DÅ hennes man abe: