— — — — ——5—557— — — Det är baron Aukarsköld, swarade Henrif, smäleende. Om någon qwinna, med ett af natur ren swärmistit och romantiskt finne, dröms mer sig tillbafa till sin egen ungdom, så fanske hon i Henriko skädar en silhouette af sig sjelf. Det stora, det underbara, der xidderliga gör i allmanhet intryck på qwinn ohiertat. Det är ide alltid i de lugna delarna, hon ålfkar att se sitt ideal; hon will betrafta detsamma från böjderna, från de siormiga böjderna, för att förwiesa fig om huru det derifrån tager fig ut... Om det der fan qwarstanna, utan att wackla, utan att falla. När Henrila sauema afion nedlade fig på fit nattliga läger, böjde hon en tidfambhetss suck till honom, från hwilken hon i barnslig enfald trodde att bwarje glädjeros i lifwer bärledde sig. En warm önskan, excentrisk, om man så will, hade blifwit uppfylld. Hon hade af sin fromma mor lärt fig, hwilket fanffe mången i wåra upplosta tider beler, att för det största, fom för det minfle, bwilfet lugrade bena nes hjerta, taca Gud. Fru Stockman hänförde allt till Honom, och hade denna