Men Carls blick befallde honom ännu en gång att framräcka den obenägna hans: den. Rodnande, antingen af blygsel eller förtrytelse, hwilketdera känna wi ide, räds te TF fin löjtnant handen. — Från detta nu dränka wi allt groll i glömskans flod, ätertog konungen. Nu inträdde öfwerstelöjtnant Stockman. — Din son år frikänd, sade Carl till bonom. Kapten TF, fortfor han, har mänga gånger egt tillfälle att bewisa fig wärdig den bana han walt; han har med ära tjenat bäde fin konung och sitt fåders nesland, och tror jag förwisso att ban eger nog ädelhet i själen, för att aldrig låta löjmant Stockman, hwarken i tjensten eller det enskilda lifwet erfara några obehag af hwad som nu förefallit. Jnnan TFF hann swara, skyndade fig Stockman att infalla: — Å mir sida stall det blifwa mitt if rigaste bemödande att genom mitt uppför rande först tilltwinga mig berr kaptenens aftning och sedan dess — wänskap. Ru räckte T sjelfmant handen åt Stockman. — Rätt få, inföll konungen, belåten,