Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1859, sida 3

— ——————2 — ton kunde höra hans röst, då han sjöng denna anderifa psalm: Wår Gud är of en wäldig borg. Hon inbillade fig att hans rös antog uttryck af ordens särskilla betydelse. Tä rarna rullade utför hennes finder. Hennes brös widgades; hon hade fett fin for nung; bon bade stätt honom nåra; bon bade bedt med honom . . . för honom. Hon kände fig lyclig i dessa ögondlick. Efter Gudetjenstens slut gick konungen fram och åter i sitt tält. Det syntes att något af wigt spsselsatte honom. Det war ide krigets äfwentyrliga utgång, fom upptog hans sankar. Det war hans firän: da råttflänfla, fom för ögonblicket togs i anspråf. Det war en enslildt twist emellan twänne af hons officerare, hwilken han, fom deras faderliga wån, mile slita. Slutligen hörve han fleg utanför tältet. Kopten T. och löjtnant Stockman in trädde, Den förra war en lång reslig figur med ect martialiskt och trafifullt an: sigte; det war något trotfigt i hans uppe syn; omkring munnen låg ett wällusligt drag. Det hela war wackert od) antydde tapperhet och krigslystnad.