Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1859, sida 2

som jag, inföll en äldre officer, major Stapelmobr, få äro herrarna måna på strider och blodsutgjutelser. — Om man ej tbland finge bandskas med nagon sa kallad fiende, få wet jag sannerligen ide hwad man skulle taga fig till, yttrade Sabelselt. — Något kunde man wäl hitta på, inföl Stålhandske, ehuru jag måste tillstå att fältlifwet eger för mig ett oemotständligt behag; ingen musik, ej en gång himrmelens harpor och cymbaler, funde i mir na oron ljuda få harmoniskt, fom fanonernas där, — Det höres, inföll Stapelmohr, att ingen af herrarna war med wid Pultava. — Och illa war det, menade Sobelfelt, ty tö fall man en gäng, och bättre har de merit att stupa der, än att dö rå: böd, fom de gamle fade. — Årr det en död på firidsfältet, fom du åftundar, inföll baron Ankarsköld, få år det ännu ide för sent; wi vuja ju alt, bwad wi hinna. Men hwad går det är Stodwan? Du hworten åter eller dricer ... DU år blef, fom ett lit. — Jag stau siroxt wisa att jag kan båda delarna, sade, med ett nutongladi