Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1859, sida 3

nmi FA Ut nej, Seagnelius, Tepnår — Bells man, utropade Lina håänr; dt. Sanaffa wackra, ganska wackra, twif welgutan, men — — Meri, hwad äro de alla emot Aime qwis, o, jag förstar er! Deitn, klokare blifwen af Rosas nyss uttalade äfigt, inföl: ÖJ alla fall äro wära fiaska skalder ej mindre beundranswärde. Ti exempel Korhonen, Kymäläinen, Pubhaffa, deklamerade Rosa emfariftt. Men bordet war serweradt och mid dagsmåltiden, alltid en wigtig faf i If wet, men på landet en högwigtig, bdegynte — oc fortgick utan nagra sardeles till dragelser. På eftermiddagen, då damer. na nigot dragit fig tildafa, ansag hofrå: det det wara lämpligt att meddela fina ärade gåster följande: Mina flidor ha fått något öfwerfyånda äsigter om ett och annat, men det har ingen fara med saken. Alltsammans kommer fig blott deraf att min brorson, mar gifter B., fom i fjolsomras med en kamrat några weckor bovde hos of, ar en ra. sande swenstelin, fom det beter; han har någon tid wistats i Swerige och är nu