Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1859, sida 2

Sr Här ATS —— — rade dessa slag i ett oroligare tempo. Du wet alltså, Rofa? sporde hon slutligen. sag wet att du älffar, war Nosas häftigt frampressade swar, du älskar ju redan en annan — ad, Lina? Ih du NRofa, frågade den sälunda förrådda, od du? mag gifter mig —ämed — Deen — för att göra Pappa till wiljeg8.7 En ström af tårar frambröt häfligt ur De skona Ög0s nen och Rosa gömde fina bleknande finder wid Linas brost. I du, Rofa, återtog sostern med en oändligt ljuf wekhet i rösten, 7du ål skar odfå. — Det gif ves knappafs, ja man fan fråre ligen tanfa fig en mera poetisk fuudnon än den emellan twenne unga, sköna flickor, fom under tårar och önsom ljufliga lojen, förtro hwarandra sin förta kårlek. Det sker ej i ord, det ljufwa meddelandet; — på blickarnes anrebrogga, i handens fnappt märkbara tryckning, i findens ros senhelsning och i hjertats warmare flig ofwergår det ena förtroendet i det andra. Wifwers ewiga grundtanke, fartefen, up: penbarad i fin ljufligaste form och iflådd