Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1859, sida 3

dagens morgon-och aftonstunder, då ljufet slocknar, då willorne skingras, då fång det kallt i den omgifwande werlten. Ynglingen och gubben, hwardera flags öfwer brist vå deltagande bos fin omgifning. Och det år dock intet annat än brist på egen, sjelfständig siålswärma, fom få mål bår fom der gör bristen i det yttre lifwet kännbarare, ån den år för den krafffulle mannens af kraft och mod och werksambet lifwade werldsåskadning. Men klart och fridfullt uppgår lifwet för qwirnan, flart och fridfullt i sin morgonrodnad, fans ske just derföre att den påföljande dagen ofta nog bar föga annat än — wissnade blommor att bjuda. Att söka blommor i lifwets dal år ofia ett swärare dagswerk, ån mannens tunga arbete, och likwål år detta qwinnans uppgift, ty der är bon fom sedan flärar fransar af dessa glefts sädda blommor. Så allwarsamam som dessa betraktelser och få långträdiga woro dock de unga flicttornes meditationer ingalunda. Det räckte twärtom allteles ej långe innan Rosa med eu debagfullt leende framtråds de till sysiern oc fare: (Fortsättes.)