Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1859, sida 2

inbegriven i sut besyr. Ändteligen be traktade han med blirtrande ögon den rundt ikring slemböljda feta biten, öppnar De sitt oerhörda gap i största möjliga ut sträcning, fattade falfwen i hufwudet oh låt den utan fynbor ansträngning glida ner. Ru hafwa mi mwunnit, ropade Don Arturo, fom nu plöteligt blef en riddare uran fruftan oc fel, och gick helt nära. Ormen u:frädte fia i solen, synbarligen för aft längre öfwerlemra fig ät en behag lig smällningssömn. En inföding sprang fram ur den öfriga hopen med en stor fiubba i Handen, fom han t fult rase i dängde mot djurets hufwud. Du Har ättt min bästa falf, objur! ropadade han derwid i förtwiflan ow sprang tillbafa Ormen kastade en så djefwu sk blick på den flyende, att jag owilforligen båfwade tillbaka af försträckelse; men hans ras seri war wanmäftigt, somnigheten efter ett godt mål på en läng fasta och efter en dubbel kamp funde ej öfwerwinnas. Don Arturo sigtade och sköt ut ena ögat. Nagra konwulsiwista rockningar, nigra flag mot jorden med stjerten sa att stoft och stenar flogo ikring, sedan silräckte han