Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1859, sida 2

W22 — ligt bopens ursago, ormen slagit upp sitt qwarter. Wi redo försigtigt, Don Artus ro undwikande hwarje tråd emeden ors men har wanan att gömmo fig i kronan och derifrän blixtsnabdt störta på det förs sta lefwande wäsen, fom nalkas, och utan widare anmålan krama lifwer ur det. Jag skrottade derät och red med afsigt under de angränsande träden samt lofmas de ät de infödde ormens kropp, ur bhwils ken de ännu i dag utkoka en olja, som enligt derae apotckarewisdom år ett 0 swilligt medel emot rheumatiom. Några infödingar, fom till fors följde efter of, ropade plötsligt: Der, der! Stanna Senneree! Inte för nära, ty det är en saker dödl J början sägo wi mangoträden stå belt stilla i den brännande solen, och hwarken i eller rundtomtring dem sontes något lefwande wåsen. Några betande for hes de dragit fig långt bort. Jag red med en wån femtio steg framåt, då priötsligt min håst sltegrade fig, rene fin man, ute nötte fruftanswärda frustande ljud och gorde en ocrhörd fars at sitan, få att jag tnappast funde hälla mig i sådeln. Hår nen hate först fett fienden och fulfome