Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1859, sida 2

emot ex Boa Confsrictor, tills ändtligen wåra och band egen makas uppmuntringar lyckades förmå honom till beslutet att rida med of. Don ÄArturo besteng sleres fin haf med er melankolisk blid på fin. Donna Terefa, i det han nåstan gråtande utropade: Nå gerna för mig, efter i alla nödwändigt wiljen fe ett hanigt och grymt slut på mina dagar. Donna Teresa struttade honom midt i ansigtet med fina blixtrande bruna ögon och sus hwita tänder, gaf hasien en fraftig small och sprong leende in i buset. Dattadt den tryådande hettan uppnäd de avi snart på wåra raska hasser slätten, der odjuret sades hafwa tagit logis, och der en mängd foli ur den uttymda byn sineemellan grätade oc rädslogo. Når de fågo Don Ar:uro ubruyo te i i entus sia siska lefwerop, och började skrikande om owarantra beratta rysliga historier om denna Boa Coastrictor och andra, fom förut upvätit menniskor och djur skock tale. Jag hade ouvsatt sådana historier för öfwerdrift, oh gladdes ait nu med egna ögon få fe hwad af dem kunde wara sannt. Salunda red jag frawåt mot en liten dalsankning på slatten, der, en: