Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1859, sida 2

aftnorna ty då skall jag roa mig vå mitt vid. Som flera nofsifna började att gifwa aft på samtalet mellan den frontliga bas men och den lurfwiga fiögafien, sade hon wånligt åt honom: Följ med mig hem med fartyget, jag bor här helt nåra på Kindftuqugaron Casle Wåg lydde, ohc gick, fåfom hen sedan berättade: riftigt nyrer i fölwatt net efter den granna, flaggande frectjafs ten. Hon gick upp i en wacker wäning, der rummen woro rilt upplysta med många ljus; midt vå golfwer flod ett Julbord dufadt; bennes man och några didre frun: timmer mostogo bjertligt benne, men tyds tes ide gifwa aft på sjögasten, fomfans nade wid dörren, något blåndad af ljudglansen, och walkande en tobaksbuss. Der är Calle Wåg, sielf, ånvitigen! utropade den unga frun. Åh! utdrusto alla damerna, är det sjelfwa Calle Wön, ten snalla Colle Wåg! En af dem fälde tårar af förtjusning. Warden sielf, en wacker, ung mar, lyste af fröjd, gick not Galle Wåg, fottade bang begge bediga händer, skakade dem