och på denna ligger hang hufssru i de förfärligafle konvulsioner. Hoppet att efter fem års skiljsmässa få återfe fist barndomshem od en älskad mor, och att, numera sjelf mor, få wisa fin egen fina barn, wisa att äfwen hon kunde wärda och uppfostra — detta hopp födt och nästan i samma ögorblick fi grymt gäckadt, det war för mycket, slaget för pärdt. Den qwiana, fom få behandlos, mäsie bata; men den, som icke kan hata — oc det är den ädlafte — hon förkos rar förståndet eller dör. Korvulsionerna weto, men blott för att lemna rum åt en brinnande feber, fom ide slocknade förrån den glimmat ur afkan of siit offer. Häradehöfdingens resa till Stockpolsa instäldes. Det war blott hang hustru som reste, men tid förgångelfens och dödens hufwudsiad. Zelmas gud war säsom tillintetgjord, war afklädd gudaglansen. Den hade Jet. ma tagit med fig i fin graf. Den olycklige enklingen irrade som en wanwetting til och från denna graf, förtwiflid når ban fom dit, förtwiflad när han wände åter. Sig då ej ot bet är tysti te dödas hem.