———— nade, med banden hårdt tryckt mot hjer tat. Men vu hördes ide mera wagnshjulen. Stodard mina små, utbrafi nu mo dren, sjunkande ned på golfwet och flutande fina begge barn til sitt bröft;fackars min gosse och min lilla flida! ni får inte leka i mormors knä! . . . Emellertid fortsatte den precife fin wäg. Wid den första fjerndels-folven war han ännu under inflytelsen af sitt lagenliga lynne; men wid den andra bör. jade han bli något mindre belåten med fig sjelf. Den rätträdige började nemligen fråga fig sjelf, om han ide ändå warin något för sträng, om det ide funnes andra laga förfall, än de i lagboken be stämda, och om han tillbörligen lyssna till fin milda, undergifna hustrus förklaring — han, fom med fådant tålamod städse lyssnat till den obetyoligaste par: fom trädt inom domarskranket? Alt mer och mer missbeläten med fig sjelf och orolig, befallte han kusken wända om oc för ra bem i sträckande. Jag behöfwer derför ide låta dem förstå att det enkom är för deras srull jag wänder åter, fade han för fig sjelf;