Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1859, sida 2

dren war sjuklig oh wågade icke företar gå en så läng resa, helst fommunifationers na den titen ide woro få beq väma fom nu, och dottern fick ejrefa, ty hennes man bade aldrig tid, tjenfen git framför alli. Man mäste å ömfe fidor finna fig deruti, men korresponderade få myc fet lifligare. Modren sökte trösta fig med att hennes dotter war i goda händer, war lycklig och moder till twenne snälla och friska barn, hwilka beständigi helsade till mormor och til och med kunde klättra ihop rågra ord i mammas bref. Men en dag underrättade håradshöfdingen sin fru derom, att han dagen derpå owilforligen och för ett bögst angelår get ärende måste resa till Stockholm. vIIA du resa med, tillade ban, oh äfwen taga med barnen, få måfte du och de wara resfärdiga precis klockan tolf i morgon förmiddag, ty di måste wi owil. forligen bege oss af. Hustrua gaf till ett rop af förtjusning, föll fin man först om halsen och sedan till: hans fötter, under tårar af glädje och tacksamhet. De begge barnen yoppade himmelshögt, de skulle få åko, aka till Stodholm, skulle få fe waftparaden,