Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1859, sida 2

1 —— ———. cCC8ttärTccccCc-O-O w ww———k — resa precis på slaget tio, hörde jag ben unge mannen yttra till fin unga fru. Men Zelma hade få mycket att säga fin mor, fina syston och fina wänianor, bade få många tårar att blanda med des rad, att det drog ut öfwer den bestämda tiden. Nu år hon fem minuter öfroer tio, påwinte häradsyöfdingen, wisserligen med mycken mjukyet i rösten, men med elt starpt weck i pannan; du maste lära dig, min söta Zelma, att wara precis, lilsom wore det få lätt att wara precis, når man skall lemna sitt barndomshem och all: fom ditintills warit en färast. Åndiligen reste des Hwarje postidog fif modren bref från fin dot:er, hwilia alla andades den högsta belåtenhet och lycka. Min man bar wisserligen mycket göra med att lära mig wara ordentlig och precis, siref en gång den unga fur men jag bar wisat mig temmeligen lärs aftig och på länge bar han ide haft det ringaste att ann ärka mot mig, oh jag känner mig få outsågligt lycklig, när han i allt år nöjd med mig etc. Fem år förflöto, hwarunder likwäl mor och dotter altrig sigo hwoarandra. Mo