bon skall ide taga någon annan än en tnekt. ö Plöteligt hördes hofslag på gården, oc en häst gnäggade. Sigrid skyndade till fönstret och såg hus ru en ståtlig ung officer i den gamla Car rolinska drägten, kastade fig af den af lödder drypande häften, och med hastiga steg skyndade rakt fram till förfugugwir sten. Der skulle den fremmande naturligt wis emottagas, en officer får aldrig försummas, allraminst i frigstider, och Sig: tid wiste att hennes mor war alltför myc fet upptagen i föfet med tillagning af ett slags rart bakwerf, fom kallades äggfljerna, få att bon ansäg fig twungen att ffynda till den wisserligen obekante men fåferligen förnäme och wigtiga nys beter medförande gästens möte. Hon ilade derföre med al skyndsamhet för att hinna ut på förstuguqwisten, och fom också lyckligen ända ut i porten, men med en sadan häftigbet, att hon stupade på tröskeln och skulle ha fallit, om ide den fremmande, fom warit lika snabb fom bon, bokstafligen mottagit henne i fina armar.