Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1859, sida 2

om hon sjelf skulle wälja, så toge hon säkert honom. — Nei. fade den andre, han får fe fig om på annat häll, den wudrafte flice fan i orten måste lofwas åt en ung knekt, fom tappert will sirida för sitt fosterlandOm wi ide kunna göra något annat gagn, få funna wi åtminstone genom hoppet om Rimitos ros uppelda en ung hjelte, eller göra wanlig yngling deriill. Blott den, fom är färdig att dö för fitt fofter (and, är wärdig att lefwa med en huftru fom Sigrid. — Men ingen officer har begärt Hens ne, inwände modren. — Hen tommer wäl, fade Örneklou. — Gud sänder honom nog, instämde den andre. J detsamma inträdde Sigrid, få att talet tynnade om henne, modren gick ut att lägga sista handen wid anrättningen och Sigrid höll de gamle sällstup för en fund, Och de berättade för henne om kung Cars och hans fimpar, och hennes ögon lyste af fröjd deröfwer. De gamle nictode åt hwarandra, lifsom de welat säga: