Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1859, sida 2

ö blott fingerad. Jag har alltsedan jag fom att tänka öfwer detta ämne nära nog warit förwissad om det senare, oh under de sista fem a fer ären af min 5ros ders lefnad ämnade jag meddela mig med honom i denna sak; men dels wistades jag nära nog ständigt i Stockholm och dele tycktes han undwika mig då jag war härstädes. Jag skref twenne gänger till honom, och fastän mina bref råkade honom hemma, beswarode han dem dock aldrig. Här tystnade han en stund och fortfor sedan: — Detta är emellertid ganffa sorgliga, ja mycket smärisamma minnen, hwilka äro bäst att lemna åt glömskan, och hwilka jag endast frammanat för att gifwa dig ett begrepp om mina werkliga tankar och känslor. Låtom of nu lemna det sorgsna förflutna och tala om ber fommande. Hwilka äro egentligen bina — ursäkta att jag benämner dig med ordet du; men såsom din faders bror anser jag mig haf. wa rättighet dertill — hwitka ärad dina framtida utsigter? — Mina utsigter — stammade jag, nä got förlägen och owiss om hwad swar jog skulle afgifwa. Sannerligen jag ännu