Den andra fransoska aruen går. fom fåndt år, öfwer Mont. Cenis till IJtalien och fan förena fig öfwer Susa med pie montesarne wid Turin, Sueciikarne haf wa nu marsdcetat efwet Tcino och Po weslwatt han. Dessutom hafwa de san, nolift med en swagute his lpkorps tesa itt hufwudotterna på sardiniska sidan af Lago Maggrore, Arona, Pattar och Jatta, uppenbarligen. i ufsigt att de bertfrån ej mätlte funna tagas tyggen. Deras få tångt norrut likrdta rötelser indas tala derför. (N. T.) Hwarjehanda: Göken. Man känner, att denna märfwärdiga fogel ej sjelf utflåder och urpfoder sina ungar, utan lägger fina ågg uti andra smäfoglars nästen. Detta onaturliga för hållande år dock fullt öfwerensflammande med den natur, skaparen i fin allwiehet gifwit göken. De flena foglar bawa till uppgift att utrota den mangd af råttor och insekter, fom otroligt skada nyttiga Wer: ter. Men det finnes ett Hort antal ins sektelatver, hwars ludna bekläsnad af gif tiga hår och borst utger ett törfivardineg. del mot alla foglat utom mot goken, fom befliter förmågan att utan meha sluta dessa farliga och stadliga insekter. Han förs tar en otrolig magfa sadane stadedlur, jom doct innehålla föga foda få art göken stän digt måne ligga ute på rof: dessutom mår ste han göta sia af med de giltiga hårsstrån, fom satta sig fatt i bang mage. Håriges nom blic hang ud få upptagen af arbete för eget lujaupvebäsle, att han skulle fiwål: ta ihjäl, om han äfwen skulle nor ga uppe föda fina ungar. Gokens krorp upptages till det mesta ar matfmaltungsorganerma, hwarföre ringa utryame finnes för äggens utweckling, fom derfore star få längsomt, att hwarje aga lågges med en meldantid af ungefar 8 dagar; de forsta Äggen skulle säledes wara sorderwade, innan det fina blifwit lagdt, och tungniagen funde börja; ej heller funde de spåda ungarne fertara de håriga insefter, fom modten l.fwet utaf; derföte lägger göken sina ägg i andra nunete foglars nasten; här uttlackas un garne och uppfödas jemte nastets ratta arfwingar nar gofungen wurit Ut, uttranger han ur boet sina små famtater, och den lilla fostermodern har stor möda att funs na skaffa föda åt det ensamt qwarwaran de fosterdarnet; sjelf dlit Hon utswulten och swag, och det ar en folktro, att den otaäsamme geken till slut uppåter sin egen fosirarinna, når denna ej I fin swaghet längre förmår anskaffa föda. Och de oaftadt måste man fulla göfen en nyttig fogel; han förstor wisserligen genom sig uppwarande en hel liten nyttig sogelia aulj, men sedermera slukar han desto flera skadeliga inf: fier, hwilka, såsom ofwan sagdt år, ingen annan fagel i 6G. L