Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1859, sida 3

herte tobakspipan och kuffekoppen och fluts ligen med en uy servet twättar honom för andra gången. Men watiten till inmåre tes biut nyttjas ej i Exgvpten. Kung Farao fom druntnare i Reda hafwet, drack for alla sina eftertor mande. Hand håghet, hwars aptit år bdeune dransmård, ratar ingen af gudsgåfwor. Han åter åf aa rutter man bjuder hor nom och utan allcende på deras egenboms tight för tet tand te tillböra. Dock tyce fer han ej om att man skår och lägger för honom i bitar, ban wil ha gåddan hel, kalkonen hel. Ho6 fronprinfen-regens ten förtärde han, till allas häpnad, 5 hela fydlingar, undet det att wåra måttliga prinsar sleto vå hwar fin winge. Hans fomwen t:0 sitt hotell, lät han serwera fig en färffild middag på dwerse rätter, för att ogeneradt gåra fin andra dine, ty han will hwarken wäcka beundran eller håpnad når han äter. Hans höghet dricker gerna champagne, men alltahelst porter. Hwilketdera han mest tyder om, Stodholms. clier Görhes borg8 portern, wet man ef, tv det glas han sist drucktt, synes alltid smala honom bast. Han talar mycket om en töre hwarmed han flitigt trokterades af fonungen i Danmark för hwars förswarliga embonpoint han hyser mocken högakining. Med wanlig turlisk belefwenhet anhöll han att få göra brufet af opium allmant i wårt land. Hans höghet år alltför god, men fömniga äro wi förut mer ån tills räckligt. Hans höghet är urcket gifmild. När han såg de begge gardisterna utanför Rydbergffa hotelbet snusa ur nåfmerdofor, gaf han dem genast hwar sin dosa af siljwer, hwitet naturligtwis gaf dem ett högt bearepp om solraternas wålbefinnande i CEhyvpti land. På annat satt bl wi uppe snusade bår, tanfte de förmodligen. J ett fall år han dock högst otillhänglig och det år når han år ute och åfer. Då tal han ingen bredwid fig och sjeljwa prins Au guf fökte förgäswes fila in sig brerwid honem I wagnen. Uti wagn har han metjöljt garnisonens wackta manäåvrer på ladugärtsgärdet Sjelj skulle han ide stiga till häst, gållde det Ån att winna Mar homets paradis. Wåra låfarinvor må ej tänka fig Me hemed Al swart fom en tattare eller brun: flelt af öknens glödande strålar. Upp fostrar i seraljen der han starse mält fom en prins hur hans hy blifwit fioddad mot NIilens brännande sol, hifjom hans fot hmdrad från att någonsin stöta mot fe ina. Sålunca wånjdes han iit igt of från att på, men hang ansigte räddares, och ställd wid sidan of wåra tjensss:nörande slöjinanter och faptener, Ol hwiliet sedna-. sre han, till följd of fin mage, måhända hel bör rålnas, förefaller han näslar plond och serdeles finhyllt. Skågget, mere brunt ån swart, år lent och doftar af der aromatista moccabönan, få pås:å åtmin stone Stockholms damer, i hwilka han å abdeles betagen, isynnerhet i de blonda, tr af brunetter lärer han ha öfwerflöd mi Nulens strand, ehuru ingen derföre wåga påstå att han år lätt på foten.