Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1859, sida 2

offer, om ej Carl Johan, denne store furste, som så wäl kände Swerges tilgångar och dess krafter, dragit of undan och ersatt wår plats med andra truppar. Af soldaterne hade mången tapper buss ftupat, och mer än en af mina famrater hade strukit med. Alla tre dessa i werlds historien så minnesrifa dagar hade jag förblifwit skonfri, mer på aftoner den 18, just som wi woro i beredskap att afträda frän den stora skädeplatsen, fom ett fiendtligt busarregemente, lilt en swallsjö efter den siora stormen på hafwet, och red tätt förbi oss samt helsade of med ettlag fur lor. Jag nedföll träffad i armen och försjönk i ett sanslöst tillständ, hwarur jag ej uppwaknade förr ån månen stod på himlen, och då woro alla mina fams rater borttågade. Min faders efterlemnade papper. En Gud ser jag komma med kransande bär: Det wäxer en blomma i hwarje hans spår; Han lyfter de fria i faderlig famn, Gör swärdet till lia, och frid är hans i namn.