stulle gå sönder, och med högra först fate tade min och sedan pefunde äåt Sitjernae hamra, utropade ban: — Wet du att detta är wårt fåder. negods? — Ja, war det enda jag råädd fwas rade. Derpå fortsatte han, likasom för sig sijelf: — Den fattige friherren, Farjunkaren Adolf Stjernelind, fastän werklig egare til detta gods, får numera ej trampa fina förfäders och fin egen jord. Men jag will bedja till den, fom alt flyr och staller efter sitt behag, att sasom min fus fin Fabians legohjon nu föriagade mig, min son en dag må kunna framträda med rättmatiga anspråf och förjaga hos nom ech bars affoda. Dervå mwände ban fig til mig och ytte rade i wekare ton: — Bårul fog har ef mycket att gifwa dig, men emottag min wälsignelse. Ior da Gud, åra Konungen, alska äran oh ditt fädernesland, och glom ej, at! Stjerns bamra, der bina förfader få många års hundraden igenom hafwa bott och lefwat, lidit och älstat, år din egendom.