traktern s sjeljs räldiga fon, den flin rande bäcken, mad fart ner ät sjon. Men stonan af alla lig Stjernhamra, omgif: wit of allter och bofskogar samt nåman inbäddadt af susande popplar, speglande sig i sjöns klara watten. Jag bade til följe af den owilja, min for hyste för dess dåwarande ianthafwore, ej warit ber sommartiden och de besöf jag under mina skridskofarter gjort derstädes hade ej gifwit mig det ringoaste begrepp om def naturskönheter, ty då hade naturen alltid legat i fin spepning och wintern spånt fist hwita tält öfwer landet. Emellertid försjunk jag i djupa tankar, hwarur jig först wacktes genom ett fraftigt flag på axeln. Helt häpen wände jaa mia om, och min far siod framför mi. Sä llaan säg jag honom ond, men nu ferut. de bang ögoa eld och fianderna woro purprade of harmens rodnad äns nu mer förböjd genom den ansträngning ban gjort, då ban bafigt gått urp för berget. Jog, troende stogsrän förwillat honom, drog mig iwenne sieg tillbaka. Detta märkte ban ef, uten med fin men: fira hand slående kolfwen of fin muftedunder i berget, få att jag trodde den ——7