fade i Adweatet, päfpände mina far, oafs tad: fin älder fina stridslor och äkte ästad utaf hjertanst lust. Byns Waulunde, mäser Anders, hade äfwen förfärdigat mig ett par dylika fortfomstmedel, och då min far wål fått mig på sjön och på: knäppt desammo, gållde det oct stå eller stupa, men framför allt att wera flink i manövern. — Midt emot Sunnanwik och norr om den en mil långa sjön lag det gamla adliga godset Sijernhamra, egande masugn och stångjernshammare. Detta gods, bestäende af 18 hemman, bade tillhört min farfar, Öfwerfelöjtnans ten Frih. Carl August Stjernelind, men öfwergått, med hwad rätt wisste jag då ide, til band yngre broder Johan, ywars fon Fabian nu innehade detsamma. Til denna fin fadernegard styrde min far mer ån en gång fin färd, då isen war god, och jag måste då följa honom; men i anseende till att ingen wänskap exifer rade medan min fir och hans lusin, fom dessutom merändels wistades i Stodholm, gjorde wi aldrig någon påhelsning dersiädes, uran sedan wi gjort några flag nedanför fönsiren begäfwo wi of genafi hems och det är anmårkaingswardt, att