— (———y —I — — glömmer jag hennes blå Ögon, nåtia wåxt, glada leende och bebagsula rörels fer Barn woro dessa mokars förtjusning, men himlen hade ej gifwit dem några. Då jag ungefär en gång i månaden fid följa min fader till den wånliga pre gården, war det för mig en werklig bögs tid. Ty oberäknadt att den wackra frun biertligt fyssie och smekte mig, hwilket jag den titen helt kall och lifröjd hwar. fen afstyrde efter särdeles eftersiträfwade, pliockade hon alltid wid afskedstagandet mena fickor fulla med namnam, och se det war något som då för tiden af wig mar mer omtockt än den wackrase mun och de skönaste fruntimmercögoa. J. flydda barndomspunder! Wäl år det sfönt att wora en tänkande man, som med lugnt öga fer få mål den flyende fom den fommante flunden, beredd att emottaga både ben onda och goda dagen; men till er ilar ofta min tanke, oh för min själ framställer fig då ett eller one nat sceneri, hwarwid oskuldens rofenffims mer läg likt wårmorgonens solsken ofwer det unga lifwet. Wäår andre granne, länsmannen, war en god man då ej tjensten od orden å