nan qwart och lefwat mig mycket, men åtminstone ej guld oc gröna skogar, då wi härnåft räkudes, brukade ban afworschera, och jag war då ej sen att framfomma ur mit gömsåälle; oh efter det jag af gamla Anna uppburit en skur bans nor, måstie jog vå alltid till försoning lås sa några stycken ur pfalmbofen bwarwid vinaudagens swårläfja epiftel ingalunda sick förglömmas. Merråndels brukade hon efter dessa lektioner prisa mig för det jag läste få wåt, och spådde, att jag skulle blifwa en for man med tiden, oc hon upprepade desfa spådomar få ofta, att jag slatligen båärjare sätta tro till dem. Si wårte jag i allsköns trefnad och hade ej något vögre begår ån att få göra skälmsiycken samt på helgdagarne påtaga den gröna söndags lädningen och begife wa mig till sockenkyrkan, för att fe sock nere notebiliteter och huru soldaterna gjorde ponnör för fin fanjunkare. Mina pretentioner woro således, fom man fer, ganska måttliga ben tiden. De grannar, med ywilka wi umgine gos, woro komminiskerno oc längsmannens. Komministern, en hjertans from man, hade en engel till hustru. Aldrig