Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1859, sida 3

och honom någon längre tid öfwerlefde. Mångo wotro de ej; ty de flesta dogo tis digt nog, till följe af öfweransirängnin gar, wanwård och får. Många buru kulan qwar i kropven, hela site Lf igenom. Men de starka naturer, fom maltat genomgå sadana prof, hade blifwit ån mera härdade och uppnadde otta en ålder of SO, stundom fO00:de dr; någon gång rerutöfwer. Drefa woro de eyentige Marelle nerna. De hade från sina slttag ålere tommu tika, ide fom fordo pa oytern, men så modet mer på minnen. Hwad hade ej dessa kämpar upplefwa? Hwad hade de ide att förtåljÖ? om fegerbragders na wid Narwa, Dina, Elissow och Holofsin; om olyckorna i Ukran, Bender, Siberien och på Norriges fjellat; tilldragelfer, sagolika, nåstan otroliga; doc bemittnade af runor, djupdt ristade på ärriga vannor och ffrämade bröst. Men blund alla dessa unnnen, bland alt, hwad de hade att omtula, stod för frigarsinnet Carl den tolfte hogst, warance deras A och O, det käraste foremålet för deras tankar oc tal; och når de berättade om hans enkla drägt, hang bådd på risqwistar, hang dryck ur kallan, hang målltid på håftroggen, och sedermera om det stora swardet, det ån störte modet och de förwåänande bragderna, då lyssnade ung och gammal med häpnad och med förtiugning, och den man, fom deltagit i en sådan hjeltes oren, blef föremålet för allmän wördnad och beundran. Deraf gjorde fig och de flesta bland dem förtjenta, aywen genom enslilda dygder, gudefruttan, allwar och enkelhet. Sednare uidera prydnader war dem motibjus dande. Når sonung Fredrik ven förtte åt en Ehrenkrona gaf fmårdgorden, bar den: ne stjernan aldrig på bröstet utan i en dosa. En annan, baron R-hbinder, wi fade fig ollud i lika enkel dragt fom den fallne fonungen, och få ofta dennes namn hordes, war den gamle fårdig att gråta af saknad eller förtjuaning. Sins emellan woro dessa minnas hjeltar förenade genom en wånstap, en tillgifwenhet, fom trotsade alla finder, alla samhallsskilna der. Man säg den gamle, högt uppsatte befälhafwaren wid fit eget bord bespisa och fom wån och käamrat bhandla den soldat, fom troget följt honom genom fålts tagens saror och fångenskapens försakelser. Är 1750 dog Cron siedt, den siste bland Carls genereler. Under loppet af de fåljande 30 ären afledo de flefte andra Kus rolinerna inom regements och fowmpanti befalet; den mest mångprofwate oc, jom man tror, mest långlifwade bland dem, kapten Guto:skv, är 1784 och wid 99 års ålder. Den sijite, kände karolinen bland soldaterna hette Rus Orberg. Han blef slutligen wid 72 års äålkter fyrfowaktare, I hwilfen egenskap han tjenftajorde intili fitt 108:de är, och upplefde slurligen den dag, då till hang glädje en ay hjelte (Carl den fjortonde Johan) ledde swenskar na tll nya segrar och lyckades fullborda den af Carl den tolfte åjpftade föreningen mellan Nordens itmillingefolk.