En nybyggares äfwentyr med en björn. Natten emetkan den 29 och 30 sistlidne April begaf fig nydvagaten Maris Matts jon från sitt 7-8 mu norr om Råneå lotfuad belaana hemwist, för att skjuta fogel. På stiaor, med loddoåfa öfwer arein och Åtföljo af en hund, hare han tillrvggaiagt erfa tie ftjerdagswäg, då han. plotsligt teaffade fraska spåt efter en björn. Jatet fynd funde wara angenåmare för nybyggaren, fom, wan att ofta gå nalle på lifwet, äfwen nu wåntade sig det rika oh ludna bytet. Också började han genast sätta efter i spårldningen samt uvpphann snatt nog den han softe. Jnom skotthåll syrade han utan betänkande af oc fårade björnen tena bafbenet. Nalle wisade emellerttd ingen håg att stanna, hwadan förs fåljandet fottjartes, sedan nydyggaren åter laddat. För andra gången upphanns björnen och naggad i halarne af hunden sitck bar fig ett nytt skott, hwuket syntes träffa mid bogen. Han tumtade om ett hwarf, men ffyndade derefter ytterligare undan. Nodyggaren tandade för tredje gången och björnens blodiga fjär mifileode icke till malet. J närheten af en båd fann fly jägare Ango nom fört ansigte mot an: si ste med det fruktanswärda willebrådet. Hen lade Då an midt i pannan på björe nen oh tryckte til, men — af fukiighet flidade låses. J samma ögondlick angrep djorgnen. Derwid gaf den oförfårade uvs byggaren honom mu besssdipan ett slag öfwer nosen, hwilket naturligtwis endan ännu mer retade wilodjuret, fom be. vnie bita fin kullfaslne motståndare förfi i fints benen, dernåft i arlar, armar jamt dafbufwider. Nybyggaren söfte sa godt han tunde skydda fig genonm art tråda ansigtoch hänver ned i suen och hålla sig orörlig. Men fond läge sned wridning med sktorna fastbundna wid förterna, blef hor nom få befmårligt, att han gjorde en rö. relje för utt ändra detsamma. Tå rusade björnen Åter på horom, hagg honom flera djupa bett i nacken ob slet ett fort finde af hufwudswålen fråm öfwer den oiviäli ges panna, hwarpå han astågsaade sig. NN den stu en taafie jag — sager ny: byggaren — att nog handterar björnen urg etla, aru malt lis tan han ide taga; bet tänårjer henon icke wår Herre. Jnom parentzs må anföras, det folktron år, att björnen blitwit af Gud föcdjuden att röda någon menarska) Nu ferlorade! den satgade medwetandet och fan icke uppe gifwa Huru fånge han blef liggande finde; ibs, innan han wäsktes till lii af sin hund, fom fon och slickade saten. Hundens narwaro låt honom förmoda att björnen dr.s git sig bort, hwulet ock war handelsen. Han reste fis upv, men utmattad ufbiods förlust, föl han tislbafa mot ett tråd. Detskynde för hana ögon både af skogens natt oh den nedhängande hurwudrswalen Sedan han hentat fig, satte han sig i gång för alt foman Ub aåt mastmonnifobening, och få moden swrka sade han, att han med fin skalperade hiessa och sina många öfriga får, utan hufwurbetäckning och wantar i kölden (1y dessa kunde han ide finna reda på), efter 3J4 mils wandriag mid pass tl. 1 om natten lyckades uppnå b-amanet Göru dräsk. Hår cpe retades han på få sått, att den lestifna hufwur swålen med en tåljknif bortskars jemnt efter pannan och blodet uftwättades, bhwarpå hjeasan fötbaanss med ett linne skynfe. Jemwal en af nydyggarens stöflor defanno mura söondetttasad, troligen af björnen, ehuru den sårade derom icke eger någon etinring. Följande dagen nedlades han i en flåda och sjjutsades i eländigt men-föte från går 00 gård, tills han, efter ö mils tesa inträffade i Ranebyn. Dutia lamhälle år fortfarande i salnad af både låfare oh apotek. Kronolänsmannen och en batrnmorska åtogo sig dersete att före na sina ousorger till cen sargades wedere jående. G.nom klok behandling tyckas de afwen på god wåg art få fåren läkta, ehuru taltika oh tysliga dessa framitälla fig. — 2 AOUiiA i UtosUon —U— ..naneH——— — — L———; — — — — a —2.—H ———. .— —