Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1859, sida 2

feg upp till en uppböjdare plats, och fas fade fin arm omkring en lina för att båla sig fast. Det är en präktig ans blick, och mi skola förlora den innan det dagas. Winden blef ännu häftigare, och ffepe pet kastades framför den med ökad fnabbs het. Men hafligt märkte passagerarne under däck att skeppet siannade; det fyns tes wara någon förvirring på däck; hus stiga, häftiga befallningar blefwo gifna — och flera af de resande rusade upp, för att fråga om orsaken. — Lypnal fade kaptenen; jag tyckte — jag wet knappt bwarföre — men ett bes synnerligt ljud nådde mitt öra; och jag trodde det föll en man öfwer bord. Jag hoppas jag har misstagit mig. Lyssna åter! War det ett ljud af en menniska i dödsnöd; eller war det endast nattwindens jeumer? Ack, nej! — linor tastades ut — röster började ropa — wen skeppet drefs häftigt för winden, och ingen menniskomakt kunde bejda det brusande hafwet. Fäfängt war bemös dandet att bälla tillbaka; fåfängt woro raska män redo att wåga lifwet för en medmenniska. Den förskräckliga omifhes