Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1859, sida 3

inini 8 Äter förgingo tio år. Rensröm Hade nu fyllt fina fyratio. Han war kånd fom en angemän fållforåman, en redbar afs färsman, en vuld mate oc foder; oms tockt af de flesa. Men alt detto war ban för fin egen skull. Han fann fin råfning derwid. Han försiod att lefwa och göra sig glada dagar. Men han bade ingen sktatt i bimmelen. Honom fattades ett nytt bjerta. Honom fatta, des en andel i den Frålsaren, om hwilfen Guts anda fåger: den Sonen Haf. wer, hen hafwer lifwet; den ide hafwer Guds Son, han hafwer icke lifwet. Renström ansag det för en oförskämd närgångenhet, om någon a enniska wågade tala om den andros själeullnånd. Själl han funde ide tåla detta ord, ute om på prediksiolen. Det war ett föne dagsord — ett gonska possande ord i en predikan. Det war gansta wål för presierna, ott det råfade finnas sådana ting fom själar; men når det ordet fom från andra läppar ån derae, få smakade det endar laseri och skenbeligyet; liksom om en menniska icke stulle funna wara reliatös, uran ott någon wisna det! yncj, nej, sode ban, sirommar med lagt mot. ten göra alltid mesta buller; den tjupas ne känsla är allramest tyst oc förbehålls fam. (Forts.)