Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1859, sida 3

.AiAi —C—4ä —ö bade träffat mig i sitället för honom; ty ide beter jag år färdig att dö. Han war tillstädes wid begrafningen, och sedan soknade man hang närwaro wid mången aunter tillställning för en lång tid. J åtminstone twå månader besökte ban gudstjensten twenne gånger hwarje Sabbath, och syntes åtminsione till det yttre ganska andåktig. Hand wånner anmärfte, att den sorgliga hän delsen syntes hafwa werkat en sior före ändring på Renftröm. Men alt fom det första lifliga intrycket nottes bort, började han skämmas för sig sjelf, och tänkte att det war werkligen icke skäl att wara dyster och ängslig öfwer en saf, fom han ide kunde hafwa förekommit. Folf måste dod ala en gång dö; men nog war det möjligt att förlänga fitt lif genom behörig eftertanka och försigtigbet. Säferligen skulle han ide föröda få myc fen tid på jagt fom förur, oc inom en fort tid war ban lifa tanklös fom någon: fin, och hans skatt war, fom förut, i jordisk winning, jordisk niutning oc jordift ära — i denna werldens afgudar, bog. mod, girighet och wållust.