Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1859, sida 2

SEELE — — — — Men ingenting kan wara mera trångt och perfonligt, fade Archer, än just detta, när en menniskas samwete får biortadt inför den Allsmäktige. Men den fom ssöter ifrån sig en påminnelfe Dders om af en medsyndare, iyckes ide wara i denna ställning. Ett menskligt samwete, uppwäckt stående inför den genomtråas gande pröfningen of en fullkomligt helig Gud, är dersamma fom den djupaste dödsängest. Blott twå mwågar finnas till untflyft derifrän, och blott en är ewig oc ofelbar. Ib de wägarna skulle wara? Den eno, återtog Archer, en til fällig och flyktig hjelp, nemligen att in söfwa sitt samwete, eler döda dess fån: slighet genom oupvhörlig försumwelse. Den andra, den wissa och ewiga wägen, är att fafta fig helt och hallet på Cyrir stus, och lemna allt afgörande med Guds rättwisa och helighet till Christus, medan wi I tro och frid omfatta Guds kärlek och nåd uppenbarad emot of i Frål jaren. Fog fan underråtta dig, att samwetet är ganska lifligt och waket, när en menriffa tror fig hälla på am drunkna.