Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1859, sida 2

— När man öfverwäirger fofen, tänk te ban, få år hon ju ändock hennes mor. Denna tanke rörde honom. Dennes mor! Och bon war tillstades såsom en främling under ett falskt namn! Hennes mor! Dennas närwaro kunde ide en gång skänka Dorothea oblandad glädje, ty den måsle erinra henne om, att til od) med de heligaste band funna brista, att den lyda, fom hon drömde fig och William, kanske skulle flutad med ens samhet och harl! majoren tände sitt hjerta lifsom sammanpressas af samwetsagg, od då hang dotter reste fig upp wid fin mans hand, slog han ned ögat, för att undwika hennes blick. Man lemnade kapellet och gästerne togo afsked, sedan de gratulerat de nygifta. Deronhea hade togit fin fars arm; William tog madame de Nugels, och sälunda uppnådde man majorens bostad. De funno ännu salen upplyst, pianot uppslaget och violen hängande på not: slällaren; porträttet tycktes le mot dessa festliga tecken. Madame de Nugel närmode fig mar joren; hon war blek och hennes röjt dar rade.