Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1859, sida 2

dinnnini333:3 rättade honom om, att midnattstimman war slagen. Han tog, utan att sjelf weta det, madame de Nugels arm och begaf fra, tillita med alln gästerne, till det lilla kapellet. Der ligger uti den handling, som för alltid förenar twå wäsenden här på jorden och fom ålägger dem att lefwa för hwarandra, något owanligt, högtidligt, fom griper alla hjertan; men det är i synnerhet för en far, fom wigfeln år alle warlig och rörande. Den är litsom en afsägelse af hans myndighet öfwer darnet, fom han uppe fostrat, od hwars lyda han nu anförtror åt en annan. Den sinnesrörelse, för hwilken major ren warit ett föremål, hade gjort honom mild i hjertat. Han funde ide återhålla fina tårar, då preften uttalade de heliga orden, fom för alltid förenade hang döt: ter med William. Owilkorligt sökte hans blickar madame de Nugels, hon hade dolt fitt ansigte uti fina händer och snyftade sakta. Wid äsynen häraf förswann hwarje gnista af wrede ur hans hjerta.