Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1859, sida 2

— Srilsmessans timma är inne! sade bon; lef wäl, mia herre! Jag tackar er för det nt tillåtit mig beträda er dörirös skel. Tro blott ide, ott det warit min afsigt, att bedröf oa er genom min när waro. Jag har endast kommit derföre att jag icke kunnat motstå detta barns böner. Jag bar icke welat, att hon skusle gå til altaret föräldralös; i det bögtids liga ögonblicket ätminstone borde wi bege ge wara tillstådes, för att gifwa henne wår wälsignelse. Nyårsafton är nu förs bi; nu är ni återigen herre, och fan änyo draga er tillbaka i er ensamhet. Med dessa ord wånde hon fig om til de nygifta, tryckte dem till sitt bröst och fade snyftande: — Lefwen wäl! ... J, fom ännu älsken mig och hwilfen jag aldrig mera får fel Minnet af denna dag fal wara mig en tiöft för kommande tider; men j måsten söka glömma den, Stång äter fortepianot, fom på lång tid ide warit öppnadt; häng åter slöjan öfwer porträttet och öfwer det, fom tilldragit fig i dag. Nyårsafton är förbi. mMed dessa ord gick bon med wadlans be fleg mot dörren, men majoren stallde