munalangelagenheter. J hwarje socken fin ned en folfeskung, jom, genom presten medwerfan och sina förnäma slågtrelatio ner, lefwer och tegerat fer godtycke. Han med sitt lila mältiga anhang, afgör all som förekommer på sockenstämman, och d öfriga måste åtnåja fig med beslutet, hurr rasande det än må wara beskaffadt. Kom met gen out piest en eller länsmannen en förfrågan från högre ort Om den allmän: na stallningen, få swarar Han genast i samråd med presten, att allt är walbestäldt mom fommunen; — bet skulle wara en ska mfläck på förfamlingen, om råtta före hållandet fom i dagen. Han och hang litat hafwå dessutom ingeniung att Haga öfwer; de funna få mycket lättare styra hos pen efter fin vipa. Många rika personer åro långt rån att gilla en dylik reges ring, men dessa tillhöra merändels de niila i landet, fom ide gerna wilja ligga i delo med de makthafwande. De skaka betänfsamt på hufwudet, och skulle gerna fe att Yran pid, men de hafwa ide mod att sjelswa hålla om skaftet. Det år emil kks socenkungen, eler något af hans krentur, fom år ordförande i sockennamnven, fom bestäåmmet fattighjonens underhäl, som har uppsigt öfwer follskolan, so: a år elektot mid titobags mannawalen, o s. w. J många församlingar år denne en Han man, men detta år gudnås ickhändelsen i en bland tjugo. Så aår det i allmänhet til inom sör. semlingen. — Litom oss au fe hur det wanligen tidlgåt wid wara tiisdagar; bwil ka de män egentligen äro, som der fora nationens talan, och det skall blifwa oss klart broarföre landeis ståuning i det hela är så bedröflig. 2o.:adi sia ijelistrifwenhet representerar endast böården och emdets manna wåldet. HYresterna den hogre prelaturen oh den andliga herstsklystunden; emedan det vngre prestetstapet, de egentliga arbetarne i Here rang wingård, hwilka båst kånna til fols fets önstningar och behof, ide hafwa när gon röft wid walet. Borgarena pennin gen och högjärden; iy en språrtig börs winglare har ofta mer at: säga på räd kugan ån tio reddata borgare. Det skulle inte annars få många borgmästare fom ma ud rifådagen, hwilka ha föga gemen samt med det werfliga borgetskapet. Bon derna sig sjelfwa och fina henmawarande soffenkungar. Sallan blir den ufsdagsr man som har allmogens förtroende. Det år wanligen den fodenfungen som har ajort fig mest fånd för att funna flå den fattige. Uadantag gifwas naturligtvis vär fom öfwerallt. Meo en sacan komunalsiorelse, fom den oswanmarförda, och en tifsforsamling jälun da besk.ffnd, har man föga ömhet att wänta mot det betryckta folket. De representera i första rummet fina egna intressen och anse det allmännas mwålfård som en bisak, den de a dria hinna med under sitt långa käbbel: Med godt sa uvete lagga de ber ena dryga skittebördan efter den andra vå det arma feikete skuldtror. En och annan sann för nerlandswån vprotesterar wäl emot; men hand röst dör bort bland den frikostiga hor pen, uksom ett tynande eko. På detta sått får regeringen aldrig höra den ofmintad:e sanningen, och detta fan till någon del ur säkta hennes slöseri med statens medel. Foltet får under tiden betala fiolerna. Det lider tallmänhet mer ån man fan tåns få fila. På en knapp föda måste det stådse trottas med en hård natur. Man såger, uttbonden icke gerna will fördättra sitt jords druk, men besinnar ide att de slasta sakna medel tisl nya ålerbrnkåredskap. På mångå stallen ha tre eller fyra grannar slagit sig I kompani om en jernharf eller plog, bem de tutwis begagna. Man säger wir bare, att bränwinet har försåmrat folkets moral och fysik, men besinnat ide att de haft mättiga bundsförwannter i den usla föda och stränga arbete, fom år deras ge mensamma ot. Det är fatrigdomen och fortrycket fom gjordt det mesta! EA wiss tåsighet Har nedtruckt sinnena för allt meds borgerligt framåtskeidande. Skolorna an: —— — OJ —