— Hwem har hängt det porträttet der? frägade majoren med gnistrande ögon. — Det har jag, bästa pappa, sade Dorothea mildt. — Och hwem har gifwit dig lof dere til? — Jngen, söta pappa ... men det är nyärsafton! — Riftigt! ropade ala leende, det år nyårgafton! Loffen bet fig i läppen. — Ni behöfwer icke frukta, hwiskade madame de Nugel till honom; detta porträtt wålades då jag war ung, wacker oc sycklig; nt fer, att ingen har igenkänt mig. Majoren swarade icke. Man begaf sig in i matsalen, och alla togo plats wid bordet. Loffen befann fig wid sidan af madame de Nugel, åt hwilken Dorothea hade uppdragit fina funkrioner, och fom derför giorde les honneurs wid bordet. Majoren bade fattat det beslutet att undwika skandal, men att ide dölja sitt missnöje. Han winlade fig derföre om att lägga ben få mydet tydligare i dagen, fom han