Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1859, sida 2

— Ett fruntimmer, hwars bekantskap jag giorde, då jag sista gången besskie presidentens familj. — Det bar du ju alsicke nämnt för mig ... — Nej, men hon fom i morse hit till Hof; jag mötte henne händelsewis i för middags, när jag fom från farfan, och då bjöd jag henne bit till i afton. — Utan att fåga mig ett ord derom! fade majoren förwänad. — Det är nyårsafton, pappa, fade Dorotbea. Loffen kunde icke låta bli att wisa en förtretrad uppsyn. — Får jag åtminftone fråga efter den ofändag namn? fade han. — Der år bon fjelf, swarade William, i det han och Dorothea skyndade den ine trädande till mötes. Majoren, fom fatt i en fönsterfördjupning, reste fig häftigt upp .... ban bade igenfänt Charlotte. Det wore swärt att bestrifwa hwad fom i detta dögonblid föregick i majorens själ. Det war först en blandning af öfe werraskning, förlägenhet och wrede; men denna sista fänsla fick snart öfwerhanden. Det wor uppenbart, att alt mar uppe