ban ännu byfle bitterhet emot benne, få sökte han undwika alt, fom kunde påminna honom om Dorotheas mor. Hene nes porträtt, hwaraf han förblifwit i besittning, bade han låtit omhölja med ett kläde och ställa upp vå ett obebodt rum; hennes piano stod, wäl iilläst, i en mör: wrå. Majoren fordrade ytterligas re, att hans dotter skulle lära spela har: pa; Det war liksom om han fruktade äfwen den minsta päminnelse frän den före flutna tiden. Den unga flickans försöf att dämpa detta hat hade hittills warit fruktlösa; men hon egde ett hjerta, fom ide lät afstracka fig ifrån det goda. Bröllopsdageu war emwellertid inne. Wigseln skulle först wid midnatt ega rum i det luthersta kapellet; men majorens wånner och grannar woro inbjudne, art komma tidigare, för att deltaga i bröllopsmältiden. Gästerne kommo emot aftonen och mots togos af brudparet. Då alla woro fame lade, wille majoren lemna rummet, för ott efterse, om bang befallningar blifs wit efterföljde, men Dorothea hejdade honom.