meddelade hon mig sina aningar med tä rar i ögonen. — Är det möjligt? afbröt Loffen hos nom. Ad! då mil jag dölja min forgsenhet; jag will ide störa Dorctheas lyda. Såg henne aldrig hwad jag nämnt för dig, William; det är en gubbes fvags bet, en därskap. Kommer jag ide att bo i er närbet? får jag ide fe er hwarje dag? Konfen är ju endast, att wänja fig wid dessa små förändringar; jag skall snart blifwa wand wid dem. William swarade icke, och der uppsodb ett ögonblicks tystnad. Stutligen bröt ban den, fastande en heullg blick på mar joren. — Sfulle der ide gifwas ett medel, ott förbindra den ensambet, för hwilken ni fruftar? sade han dröjande. — Nå, och det är? — En person, fom förr warit er får, bor i Egra ... — Toft, William, tyst! afbröt major ren honom och sprang häftigt upp; Dorothea bar wisst sagt dig mitt swar i detta afseende ... Man bör aldrig röra wid en söndersliten sträng! ... Tala aldrig till mig om detta ämne; som en