Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1859, sida 2

s —nn D (c— blott ytterst sälan några få betsiga utbrott erinrade om den förflutna tiden. Foröfrigt forestod en stor förändring i majorens husliga krets; bans dotter skulle hafwa bröllop. Brudgukmen war en ung Jägmåsture, wid namn William Mänster, hwars bekantskop bon hade giort, när hon med fin fader flyttade tl Hoff, och de hade wurit upp tillsammans. Den unge mannen hade just ett samtal mellan fyra ögon med sin swärfar, med hwilken han ordnade allt till det förestäående brölloppet. — Sen saken ät således afgjord, sade han, med banden stötande från fig pop: peren, fom Loffen räckte onom; wi taga saledes huset nera wid flodstranden i bes fittning. — Doroipea tyder ju få mycket om det, sworade majoren. — Wi stola dessutom få det begwis mare än har. Loffen utstötte en suck. — Tyder ni icke om Denna flyttnyng? frågade Willram lifligt; om så är, blifwa wi qwar här. . — Nej min fon, swarade den gamle soldaten oc fattode jägmaarens hand;