Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1859, sida 3

gussti sistlidet år hade hustrun till en grufs arbetare i Clifton, wid Loch Lomond i Sfottland, det missödet att rappa fin bröl lopsring. För någon tid fedan, flrif: wer Scotsman i ett of fina sednaste nummer, bar katten en rätta in i huser, oc) omkring denna rättas hals fatt den förlorade ringen. Man antager att ringen blifwer dragen till rätmboet, der en af ungarne fått den om halsen, och der den qwarblifwit, medan djuret uppwårte. — En bonde blef af fin en fodringsegare stämd inför rätta och swor fig fri. Se dan han aflagt eden, fans för fordringgs egaren ingen widare appell; men han wil: le åtminftone hafwa den iillfredsställelsen, att säga gäldenären, att denne war en ins biten skälm och öfwerhöljde honom wid utgåendet frän tingssalen med owett och förebråelser. Bonden teg tills de kommit på tu mon hand. Dä swarade han höfligt: Herre Gud! nog erkånner jag, of emellan min skuld; men hwad behöfde bås rarshöfdingen weta huru wåra affärer ftå! — Bornet kfwer glodt och tryggt, i