Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1859, sida 2

gens bebof. Han säg wisserligen, under det han spisode, en ung, wader och wålklärd qwinna infomma med en ölkanna of silfwerblankt tenn oc fålla dens na på bordet och han hörde wärden presentera benre fom fin hustru; men han fördjupade eller förgavade fig blott i ölkannan, den ban ide slappte förrän han tömt den iill fila dropven. Se få, nu känner man fig något dättre od) gud wet hwad menniskan lefwer aj, började Arnell, ändiligen, hemtonde andan; acen jag suter ju allena wid bore det och hwar bin har jag wärden eter mwärdinnan! Jag har wäl inte flufat dem ned. Wärden flod widt vå golfwet med samma förlåsenbet på siit ar sigte. Jag ber ödwjukast om förlatelse, nås tia berr londohöfding! swarade wärden; men ... men .. . mNådig berr landåhöfding! urprepade Arnell; år du gaten, koril! tänner du mig inte, fast du borde göra det, om er på annat, ätminstone på min goda ape perit? ... Har du mera af der der ype perliga ölet, få bit med det, art jag får uppfriska det gamla drorskopet, 19 jag