Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1859, sida 3

af nycklar förkunnade någen persons anfomst. Man fömmer! ropade Eqmilio, oh lutade hela fin kropp emot dörren, sä att den ej måtte funna öppnas. Äanu är tid til räddning. Skyndom of! På bordet läg en knif, fom Georg mid fina måltider begagnat. Med häftigbet tillgrev hon den, oc kastade fig band: lös mot fin mans bröst, swängande i luf: ten öfwer bans bufwud det mördande wapnet. Georg försiod hennes mening, od) störte fnifwen ända iill skaftet genom bennes rpgg3. Ej en suck bördes från Emilia, yennes enda utrop war en swagt afskede-ljud: Farvwål, Georg. Den öfwerlefwande mannen betraktade, under några sekunders tystnad, lifet af fin mördade maka, och hang ögon fuftadeg af tärar, kärlekens och saknadens tårar, fom knappi hunno i dageljuset, innan deras källa för ewigt torkat ut. Med ett Forwåll du sorgens barn! tills talade han ändtligen den bortgångna. Jnom tjugu minuter skola wi åter helsa pwarandra på en annan strand ån denna. Derpå fiod han fig twånne gånger med fnifoen, och sista gången strax uns