Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1859, sida 2

HJinm .88 Georg rockte förfärad fl.skon ur hens neg bant: Swre Gud! Emilia, hvad tänker du? syejda mig ej, jag uppfoller blott mitt fall! swarade hon. På jorden woro wi förenade medelst banden af en belig ed; bet stär derföre ej i menfflig makt att älsktlja of. Om wåra fiender likwal fordra detia, få må det ske med wåra ut — men ide förr. Ett hårdt och oc rättwist öte har beftämt dig till döden, det är ju dårn murligt, ott samma öre afwen träffar mig. — Nej, söf inte 1t afwända mig från att följa dig i arof. wen, dina ord bortdunsta då i aådret. Georg, mitt beslut är furtadt, slutade bon med en hogtidlig nåmma, af bit flaskan! ... Så, nu fan jag le åt jordens befymmer! Och med ett wildt od) högljudt skratt förde bon sloaskaa tisl låps parne och nedswäljde bälften af dryden, tastigare ån tanken det fattar. Beora giorde då ide något morflånd. Med pufwudet nedsänkt och armarne i fors öfwer brödet, stod ban nägra Ögon: blid orörlig, liksom i öfwerläggning om ywad ban nu hade att göra. Eqilia uppwäckte dock bonom saort ur denna