Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1859, sida 2

AAAA. ——— — ö dor fe, illäde för oc jägna en noffen folkmangd, som Und år i bedof af stafente ståtesvel. J forauden böllos äfwen sadana blodiga fener, der menniffor dödades. för art roa pöbeln; äro wi ännu i dag bättre än dessa hesningar? Då lefde likwal en anda, fom ofta ingjöt sig hos offren och undanrydte dem från ne: fan att fom boskup slagias inför folkets ögon — denna ande, finnes ben i dersa fider? Der fom war stort oh ädelt i Roms repudlif, sworade Georg, är det och i wår. Öwad Rom rnn kunde uträtto, det fan oc Nord-Amerikanaren. Anda fafs nas el, gif endast medel till Hhandling. ufynarek ej anda felas, att werfa nå got frort, sode Emilia, der finn: all tid medel ott utföra bedriften. Se här, ywad Försynen såndt 0f. Med dessa ord framtrog bon ur bars men eu liten flaska, fylld med optum, och räckte den ät Bors. fälten är för dig, forifor bon med en sestande blid, od resten tiupör mig. Så sagdt, satte bon den öprnade flaskan ill fin mun, beredd att nedswålja sin ons del af drycken.