Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1859, sida 2

AäAäA — — sätta bet ärofulla rokte, ban fått för fin manliga bämd öfwer en bedragen qwin. nad ouplänliga skam. Ftuktan för tör den war dessutom alldeles stridande mot de planer, bon inom fig uppgjort, oc för art funna utföra dem, måfte hon inge honom hopp om odödlighet och oförgänglig ära. På ett sätt, fom ådagalade pwilfen bog fönet owanlig själsstyrka hon egde, mendelade honom gradwis en blind enthusiasm och beredde bonom omärkbart vå den sista flora scenen i deras lefnads sorgespel, denna scen, fom sa mål ins flämde med färgen af hennes förflutna: dagar. För Georg återstod det blott tolf timmar till afrättningen. Fängwastaren hur de nyss lemnat rummet, och på bordet brann en sswagt lysande lamra, fom gar ett bemskt sken at all föremålen. Georg och Emilia hade under hela dagen suttit slutna i hwarandras armar, och på Der ras anteten rådde ett lugn, fom fång: waftaren påstod sig aldrig förr hafwa sett bog någon dödsfänge. Rär jag tänker på morgondagen, yttrade bon, sedan de åter blifwit Gilec na, förefalliv bet mig, som föxenode en