Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1859, sida 2

öfwer dem, fom brista i gästwänlighet, befallde ban genast utan twekan, att den främmande skulle insläppas. Barnet, som nu åter hode waknat, började gräta, såsom förut, och modern tog det derföre i fina armar, för att dära det i sängkammarn. Hon bade ej bunnit längre än till dörren, förrän dörren midt emot åt förstugan öppnades, och främlingen inträdde. På hufmwudet bes böll han fin hatt, och fin wida slängkappa, drypande af regnet, höll han med ena handen uvpdragen framför anfigtet, få att blott ogonen woro synliga. Hon hade blott tid att i dörren blida på denna hemska gestalt och wända fig bort, för att gå ut, då följande ord nådde hernes öra: Emlia Ft ber helsa sin förförare! Den främmande hade fnappt yttrat deåsa fer ord, förrän ett pistolskott, aftryckt under kappan, beledsagade heleningen. Henrik föll med en suck, och upphörde i minuten att lefwa, få wäl hade wörda. ren nigtat fit wapen. Hämden war utförd, Georg hade nu uppfyllt sitt löfte oc styndade, efter flu